Söndag i Bangalore

Idag har jag blivit utbjuden av en kollega. Skall ta en taxi klockan 18:00 ut till någon restaurang någonstans. Taxi skall fixas av receptionen. Mer behöver jag inte veta.

Tänkte testa RickShaw taxi idag. Ser så coolt ut så jag måste test. Vet att jag sätter mitt liv i fara men det är ändå ett måste att testa när man ändå är här. Jag går fram till en äldre herre och fråga hur mycket det kostar till shoppingmall. Han svara 12 rupier, ca 1,5 kr. Ok säger jag och vi far iväg. Jag skall bara åka 400 m men det är ändå skönt att sitta i ett fordon när man korsar den 6 filiga vägen. När vi kommer fram säger mannen 50 rupier. Jag svara direkt no no no no 12 rupiers, mest för att chabba emot. Han säger på knaglig engelska att minimum price is 50 rupier. Jag tittar på honom och säger I know you are rippping me off. But I will pay you 20 rupier. HALLÅ!!! Det är ändå 2,5 kr vis snackar om…. No 50 säger han… då ger jag honom 30 rupier.. säger åt honom I know you are ripping me off but this is to your family. Då bara smailjar han så att alla visdomständer visas och räcker fram handen. Have a good day säger han och åker iväg.

Väl framme börjar jag knalla uppför gatan. Den är smutsig och full av personer som har lagt ut skititiga lakan där de ha lagt upp allt möjligt krimskrams. Inget som jag vill ha utan knallar vidare in i lite småbutiker. Dessa små affärer är en yta på ca 4×4 meter fullproppade med allt ifrån tjocktv till halsband och leksaker, Tyvär verkar det mesta vara typ secondhand grejer som de försökt plasta in på nytt.

Köper inget utan går omkring och snackar mest med ägarna av affärerna. Riktigt kul att höra vad de jobbar med o.s.v. Endel påstår att de vet vad Sweden är men de flesta är lite frågande. Jag brukar fråga efter Zlatan men fotboll är ingen sport här nere. Här är det cricket som gäller. Det var dock en kille som sa ahh Saltan… yes very good… så jag antar att han var en big fan.

Beundrar lite av indiernas byggarbete. Här finns inga säkerhetsselar eller fina byggnadställningar. Här tar man vad man haver när man bygger.

Hur som helt gick vidare och visste att det skulle finnas ett shoppingmall här någonstans så jag frågade en kille efter riktningen. Där svara han och pekar på en byggnad 100 m från mig. Jag går in och kommer till en hypermodern shoppingmall där jag möts av KFC, Mc Donalds….den nötfria varianten.. bara kyckling, samt supersmaskig Pizza Hut. Kommer in i en nästa svensk affär där de de har allt och dessutom säljer lösvikt på ris, en säck med ris (25 kg) kostar 1125 rupier, och det finns 5 sorters gurka som jag aldrig sett innan. Jag tittar upp och ser att det är 7 våningar på shoppingmallen. Mat, parfym, datorer, mobiler, barn, dam, herr, elektronik mm/mm. Allt finns här men det kostar, skulle säga att priserna är ca 75% av svenska. Det finns bara välklädda Indier i denna affären.

Tar en rickshaw tillbaka.. En ung kille vill kräva 100 rupier av mig då svara jag 15, tre av han kompisar vägra ge efter så jag går fram till rickshawn framför och ger föraren 50 rupier. Mest för att jag inte orkade.

På kvällen fixare jag till mig för middagen. Min fru har skickat med en souvenir från Sverige så detta kan bli bra. Tyvär kommer inte taxin kl 18:00 utan 19:30 på grund av trafiken. Men de jag möter har full förståelse för detta. Paret jag träffar heter Neena och Anshuman. De har precis varit och fått papper på att de gift sig. Vi snackar en hel del och de är helsköna moderna Indier som har lätt till skratt och roliga historier. Anchuman har dessutom hört talas om flera kändisar, ABBA, Europe men Saltan känner han inte till. Ronaldo och Messi kunde han… Jag gav honom en rak höger och då kom han ihåg Zlatan också. :-)

Kvällen slutade med vi alla tre tog en taxi hem, de var hyggliga och följde mig till hotellet vilket kändes skönt då det är här man känns mest sårbar. Man har ingen aning om var man är eller vart man är påväg.

Posted in India 2014

Leave a Reply